Gashi vann allt - och blev stämplad som svin: "Måste ha action"

Ett SM-guld, två svenska cupen-titlar och två supercuptitlar, men också en profil utanför planen och kallad för allsvenskans största svin.

Ardian Gashi, 43, var en framgångsrik general på Helsingborgs IF:s mittfält mellan vintern 2010 och sommaren 2014, och fick vara med och uppleva stora triumfer i svensk fotboll.

I dag är det över 15 år sedan som Gashi signerade sitt första kontrakt med HIF, och mycket har förstås hänt sedan dess i norrmannens liv. Numera bor den aggressive ex-mittfältaren med sin familj i sydöstra Norge, och minns HIF-åren med värme.

- Jag tycker att det var så pass bra att jag önskar att fler får uppleva det jag fick uppleva. Det var mäktigt. Det var ett väldigt härligt tryck på läktarna och ett stort stöd från HIF-klacken, samt många spelare från Skåde kryddat med spelare utifrån. Vi spelade också rätt bra fotboll, som Skåne-folk tyckte om, både stora som små, säger han till Fotbollskanalen.

Gashi var en av flera stjärnor i ett profilstarkt HIF, där spelare som Pär Hansson, Marcus Nilsson, Christoffer Andersson, Erik Edman, Marcus Lantz, May Mahlangu, Mattias Lindström, Rasmus Jönsson och Alexander Gerndt stack ut.

HIF vann svenska cupen, men slutade på andra plats bakom Malmö FF i allsvenskan 2010, och tog sedan hem dubbeln med både SM-guld och cupguld 2011. Därtill blev det också två supercuptitlar - efter segrar mot MFF och AIK - under 2011 och 2012.

Gashi kom från ligatitlar med Vålerenga (2005) och Brann (2007) i Norge, men menar att det var något speciellt med framgångarna och SM-guldfirandet i Helsingborg.

- Jag har haft tur att jag har fått spela i Vålerenga, Brann och HIF som är lika stora och att jag har vunnit tre guld. Det var ett tag sedan de vann guld, så det är stort att ha fått uppleva det med alla. HIF-guldet var speciellt med tanke på hur truppen var byggd och hur snabbt det gick att få en "connection" med klacken och staden. Festen efteråt, när vi firade SM-guldet, var riktigt bra. Det var riktigt mycket folk, så det är en härlig tid att se tillbaka på.

Foto: TT.

43-åringen pekar ut HIF:s karaktärsstarka trupp som en stor del i att det blev flera titelfiranden. Det var hög nivå på träningar, och inte alltid lätt för unga spelare att ta plats.

- Erik Edman hade ju spelat i Premier League och i svenska landslaget under många år, och Marcus Lantz hade också rutin från Bundesliga. De satte standarden på träningarna. Det var nästan högre nivå på träningarna än matcherna. Vi körde rätt hårt, och när jag ser tillbaka på det tycker jag synd om de unga killarna. Det kan inte ha varit lätt. Det var så pass hög nivå på träningsplanen.

Ni körde över dem?
- Ja, de behövde verkligen steppa upp på träningar med A-laget.

Norrmannen bildade först innermittfält ihop med Marcus Lantz under 2010 och kamperade sedan ihop med May Mahlangu fram till 2014. Båda innermittfältsupplagorna var vid de tidpunkterna bland de bästa - om inte de bästa - i allsvenskan.

- Lantz var en krigare och tuff spelare som verkligen inte vek ner sig. Det var en profil, och en typ av spelare som jag gillar. Han hade också ett bra passningsspel, en bra motor, bra speed och ett hyfsat bra skott. När han försvann blev det naturligt att jag spelade lite mer som sexa och balanserade mittfältet lite mer, och var inte lika mycket box till box som 2010. May hade speed och teknisk briljans, vilket gjorde att han fick lite mer utrymme till att attackera. Då kompenserade vi det vi förlorade, och det gick rätt bra, säger han.

Gashi tror att många lag i dag hade haft problem med dåtidens HIF.

- Man säger ofta att fotbollen går framåt, att det går fortarare och att det inte går att jämföra gamla lag med dagens lag, men jag tror att ganska många lag i dag hade haft lite problem med att spela mot HIF 2010-2011 - om domarna inte har VAR och det är som 2010-2011. Då var det lite mer fysisk kontakt. Med domarna i dag tror jag att det hade varit svårt.

Gashi gjorde sig också känd för hur han brann på planen. Han syntes ofta gestikulera och elda på lagkamrater, för att visa vägen. Mot Malmö FF var det flera heta derbyn, och mittfältaren var inte sällan inblandad när det hettade till på och utanför planen.

Gashi minns främst segern mot MFF på Stadion i supercupen 2011 och det allsvenska vårderbyt 2010, vilket var hans första möte med Malmö. Gashi stod då för ett mål när Helsingborg vann med 2-1 hemma på Olympia.

- Jag lyckades göra ett mål och då kände jag med en gång hur mycket det betydde för spelartruppen och inte minst för läktarna. Det var som att det smällde, det var ett riktigt bra tryck. Sedan körde vi över dem med vår härliga attityd och vilja att ta det lite längre än Malmö den dagen, säger han och fortsätter:

- Jag hoppas och tror att rivaliteten kan fortsätta leva i framtiden, att den tiden inte är förbi. Det är något magiskt och i särklass eget, att fotbollen kan skapa en rivalitet på ett kontrollerat sätt, där vi fortfarande kan spela och kriga på ett sätt, där fansen jobbar genom spelarna ute på planen. Det skapar minnen för livet och för alla som kollar och spelar. Det var riktigt magiskt när vi vann.

Utanför planen var Gashi som bekant också i rampljuset. Vid ett tillfälle utsågs han till "allsvenskans största svin" av Jimmy Durmaz, som då höll till i MFF och som motiverade åsikten med att norrmannen "spelar fult och snackar hela tiden". Gashi gav i sin tur svar på tal i media och frågade skämtsamt: "Vem fan är Jimmy Durmaz?".

Gashi tycker att det gäller att ha humor, och att bjuda till för att bygga ett intresse.

- Man måste ha lite humor, jag visste ju vem Jimmy Durmaz var, en bra spelare som var duktig en mot en offensivt, så det var svårt att ha honom under kontroll. I det läget var det bara att bjuda upp till dans och sätta lite tryck. Folk gillar att läsa och få en koppling.

- I dag upplever jag att du som spelare måste veta hur du säger saker, för att det kan tolkas, vridas på, eskaleras och kan bli något annat, men fotboll är underhållning. Vi måste spela lite på det och våga bjuda upp till dans, så det blir intressant. Jag tycker att vi klarade det, sedan vann Malmö välförtjänt med 2-0 den gången.

Vid ett annat tillfälle fick Gashi en örfil av Jeffrey Aubynn under ett möte mellan de bittra rivalerna i supercupfinalen 2011. Norrmannen tog det för vad det var. Han var helt enkelt med där saker och ting hände, och "vann" den allsvenska varningsligan under 2010.

Åren som följde blev det färre gula kort, och under alla år i Sverige blev han aldrig utvisad.

- Det var egentligen ganska överraskande, men också bra. Vi måste se till att fotboll inte har basketregler. Publiken vill ju bli engagerad och underhållen. Jag tycker att fotbollen borde få ha lite mer kroppskontakt, så länge det inte går över en viss gräns. Då måste domarna sätta en bra linje, som man får försöka hålla sig inom. Man måste ha lite action på planen, annars blir det bara väggpassningar, passningar i linje, geometri och symmetri. Det måste få hända lite, men inte fula tacklingar som förstör benen. Det finns en gräns.

Foto: TT.

Det märks att Gashi tycker om att prata om sin tid i Helsingborg och i Sverige. Han har kontakt med några före detta lagkamrater, däribland Marcus Nilsson och Rasmus Jönsson, från åren i Skåne, och hoppas på att få till en träff med det gamla guldlaget i framtiden.

- Vi har har pratat om hur snabbt tiden går. Vi hängde mycket ihop 2010-2011, innan de gick vidare och blev proffs i Holland och Tyskland. Det gick inte en enda dag utan att vi gjorde något tillsammans och vi hade riktigt kul ihop. Vi tänker ibland på: "Tänk att få uppleva det en gång till", säger han och fortsätter:

- Jag har också lite kontakt med Christoffer Andersson, Mattias Lindström och Erik Edman. Tyvärr missade vi en chans 2021, att fira tio år efter guldet, så jag hoppas att HIF kan titta lite på det och samla guldgänget en gång till för att fira det. Det är inte så många som vunnit guld med HIF. Det hade varit kul och även för klubben.

Gashi följer i dag HIF:s superettan-resultat på avstånd, och hoppas förstås på att det blir allsvenskt spel igen och nya titlar i framtiden. Han har då och då kontakt med Mikael Dahlberg, sportsligt ansvarig, vid frågor om spelare i Norge.

- Jag vet att "Micke" gör så gott han kan och det ser ut som att de har något bra, samtidigt som de i fjol var nära. Det är också viktigt att inte gå för fort fram, speciellt när man inte har ekonomin till det. Man måste även bygga det administrativt och tränarteamet, samtidigt som de får in rätt spelartyper. Om de missar två-tre värvningar blir det jobbigt att få resultat.

Blir det ofta att du rekommenderar spelare?
- Jag får fortfarande många frågor om att se på den här spelaren eller liknande. Jag önskar att jag hade mer tid att sondera marknaden, men om jag ska rekommendera en spelare, så måste det vara något bra och som jag gillar, där grunden är att det ska finnas en vilja att göra det lilla extra som andra inte vill göra. Därför blir det inte många rekommendationer från mitt håll. Om det är någon som jag tycker är en HIF-spelare säger jag till "Micke" och dem, att titta på den spelaren

Hur lever Gashi egentligen i dag då? Jodå, han jobbar fortfarande med fotboll.

Gashi är ansvarig för tränaruteckling på norska fotbollsförbundet i Vestfold, sydöstra Norge. Han är tacksam över att ha haft flera skickliga tränare genom åren som Gunder Bengtsson, Kalle Björklund, Kjetil Rekdal, Conny Karlsson P-O Ljung, Åge Hareide och Roar Hansen, och vill nu bidra till att säkra framtidens tränare i Norge.

- Just nu är mitt största ansvar att se till att så många barn och ungdomar som möjligt har tränare som kan hålla i bra träningar, så att så många barn som möjligt tycker att fotboll är roligt och får en bra utveckling. Det är min förstaprioritet, och sedan kommer min personliga ambition lite längre ner på listan. Jag når fram till tränare och de når fram till spelare i vardagen. Jag vet hur jag ser på fotboll och jag har en inre motivation om att jag gillar att konkurrera med resultat, men jag tycker inte att jag ska in i något lag än.

Därtill har Gashi en dotter och två söner, där han under senaste åren varit starkt engagerad i deras fotbollskarriärer, dels som tränare, men förstås främst som pappa.

43-åringen berättar att alla tre har som mål att någon gång få göra en träning med HIF.

- Alla tre blir spännande att följa. De har lite av mig i sig allihop. Det blir underhållning. Deras stora dröm är att få testa att träna med HIF en gång, så det måste vi få till, men jag har sagt till dem att HIF inte tar emot vad som helst, säger han och skrattar.

Gashi hymlar inte om att barnen också tycker om HIF. De brukar inte titta på musikvideon som spelades in efter guldet 2011, men däremot lyssnar de ibland på en annan speciell låt.

- Min dotter är HIF-supporter och det är väl egentligen alla barnen, så ibland blir det lite musik i bilen och då spelar vi "På gator röda och blå". Musikvideon som spelades in har vi kanske hört fem gånger sedan jag lämnade, men "På gator röda och blå" spelar vi.

Det låter som att du är på en bra plats i livet.
- Det går bra och det är mycket fotboll varenda dag. Jag har ett stort ansvar för framtidens fotboll, vilket jag tycker är roligt med att vara med och inspirera och trygga tränare. Sedan är det mycket som sker på hemmaplan med barnen som spelar fotboll.

Och lite fotbollsspelande blir det fortsatt för Gashi också, där den där glöden som vi minns från HIF-tiden kommer fram ibland - om än på lägre nivå.

- Jag spelar lite fotboll när jag har möjlighet på amatörnivå, och det är roligt. Det kan hända att man under två-tre sekunder tappar huvudet lite, men då får man tänka att man inte längre är på Olympia och får lugna ner sig. Det sitter kvar i ryggmärgen. Det var en bra tid.

Foto: Bildbyrån.